Saras och Koffes öskapader: Solen skiner, fåglarna kvittrar och fjärilen är död

Nu har Selma och jag varit ölänningar i snart 3 veckor och vi har format någon sorts vardag tillsammans. För det mesta tar vi det ganska lugnt och gör små äventyr. Selma är än så länge en väldigt liten valp (hon fyller 3 månader på måndag) och får därför inte gå så långa sträckor. Men vi vill ändå att hon ska bli van vid alla konstiga saker som människovarelser håller på med. Därför har jag nu lärt henne att åka i min cykelkorg när jag leder cykeln. För det mesta sitter hon där snällt men ibland kommer hon på att hon vill hoppa ur. Våra äventyr har hittills tagit oss till Kristoffers jobb, lantmännen och skansenskolans skolgård. På skolgården sitter hon och tittar på alla skolpojkar som kastar snöbollar på skolflickorna och då skriker skolflickorna och springer iväg. Det hela är väldigt märkligt enligt Selma.
Eftersom studier alltid är studier och man ibland får lite sk. dötid så bestämde jag mig för att sy lite vetekuddar och kanske sälja till välgörenhet eller nått. Hursom så finns det nu 26 påsar redo att fyllas med vete.
I morse sken solen så vackert i vår snöbeklädda trädgård så jag passade på att sätta mig ute med massa jackor och en filt (dvs. jobbade på solbrännan inför bröllopet ;) medan Selma sprang runt och busade. Hon hitta trädgårdens första barmarksfläck, hon har ju nästan inte sett annat än snö sen hon föddes. Jag hade tänkt ta lite fina soliga kort med Koffes kamera men den fungerade inte (det berodde inte alls på att minneskortet befann sig kvar i datorn...) Förresten så har tyvärr våran vårfjäril gått hädan efter att Selma gjorde sig närmare bekant med den...
Imorgon bär det av söderut för lite fågeltittning, får se hur många fåglar det finns kvar att skåda efter att Selma varit framme, fågelhund som hon är.